Vad är det som händer i min kropp. En ilska som blossar upp över allting som jag svalt.
Halsen är öm och skriken kommer ut med ett vrål. Jag vägrar vara tyst längre av allt som jag tillåtit i min kropp, alla övertramp som begåtts i det liv som jag lever här och nu.
En liten flicka som kämpar med att hålla huvudet över ytan. Någon måste se, någon måste höra. Jag kan inte vara ensam om att känna mig så otroligt kränkt, och överkörd.
Våld som passerat i mitt liv, som slagit mig till marken, som fått mig att krypa och be om ursäkt för hela min existens.
En ilska över föräldrar, syskon, människor som har kallat sig mina vänner. Jag vägrar vara tyst med det som fullständigt exploderar på insidan.
Mitt ljus kämpar med att nå ut genom väggarna på insidan av min kropp. Kärleken som jag känt för hela världen rasar ut i min kropp. Hur kan jag älska någon som våldfört sig på mig, våldtagit och förnedrat mig.
Trauman som är enda från min födelse, en ovälkommen känsla, man ville aldrig ha mig. Föräldrar som gömde sig bakom alkohol, och psykisk misshandel. Hur kan jag älska det?
Vem är den lilla flickan som gömde sig bakom dörren, som kröp ihop av alla hårda ord, all förnedring, du är inte normal? Ekar i mitt huvud.
Jag varken kan eller vill gömma mina känslor, det exploderar i mig, och jag ser mönster som upprepar sig, var jag en ser.
Hur kan människan vara så förmäten, gå genom livet i sådan rädsla, över liv och död?
I mig så är det ett eko av svallvågor, mitt hjärta har brustit fyra miljoner gånger, innan klockan slog tre.
Sår som legat på insidan, som ingen har sett, sipprar igenom sprickorna.
I så många år som jag burit, smärtan från mina föräldrar, deras föräldrar, förfäder som slet hårt och som idag sitter i mig. Inkarnationer som min själ gjort, medvetet för att skapa lidande, åt själen själv, eller andra.
Är jag unik knappast?
Jag hade förlåtit jag hade släppt, men såren satt så djupt, och aktiverades i mig, med kunskap om vem jag är, med kunskap om varför jag är här.
En galaktisk värld som strider, om vadå?
Om längtan att hitta hem? Om längtan efter kärlek?
Om människor som jag givit tillåtelse att fortsätta att klampa på. Hur min snällhet och önskan om att alla ska få komma fram, har sänkt mig ner till en liten ihopkrupen flicka.
Hur samhället efter fyra misslyckade självmordsförsök, sa att jag borde vara tacksam. För vadå?
Kunskapen, vetskapen om att illusionen lyckas hålla mig fången, nedstoppad i ett stort svart hål.
Ju mer expansionen sker, desto mer förstår jag att jag är grundlurad. Aspekter ute i universum flyger över mitt huvud. Andas lugnt Susanna, förskjutton jag är heligt förbannad. Ilsken och tårar väller ut som aldrig vill sluta.
Signade jag upp för det här verkligen? Joakim dog, och jag förlät. Jag förlät allt och alla, och alla försvann. Och jag står upp, jag ler och jag älskar. Men vem i hela världen kan älska mig?
Vad är det som händer att allting skakas runt?
Aspekter som väntat på att jag ska hitta, ett universum som väntar på att jag ska steget ut fullt ut. Trångsynta människor som vill fram, men som inte unnar andra att ta steget fullt ut.
Ska jag behöva försvara mina gåvor, min kunskap? Vad är det för fel på människan?
Och ändå så brinner mitt hjärta för dem som slagit ner mig, ändå brinner min själ för den lilla människan som inte visste vad han eller hon gjorde.
Värdigheten sitter på insidan, men har man blivit nedslagen så finns ingenting av det kvar.
Systrar som skickar kärlek, som skriver vackra ord, om mig, vem är jag?
Hur kan de älska det som jag nu sitter med, ser de inte mina sår, jag orkar inte vara duktig, jag orkar inte dölja känslorna som brinner inne i mig.
Jag är ingenting, och jag är allting. Jag är här i ett uppdrag som är större en mina byxor. Hur ska jag klara av att göra detta, när ingen vill se, höra och verkligen ta reda på vad jag försöker göra.? Förödmjukelse, varför ska du ha betalt?
Jag kämpar jag dör inne i mig, jag är värdefull, jag är unik, speciell och vacker, varför slås jag ner av en enda kommentar?
Jag är här för din skull för att visa alla sår, all längtan som brinner i mig, Min son dog för att du skulle vakna, för att du skulle få det jag bär på. Och du ifrågasätter min längtan och mitt arbete. Ja jag är triggad och så ledsen, du kanske inte är där, men en dag, kommer du stå med samma kunskap som jag gör, och du kommer att trampa rakt ut i periferier av längtan att vilja göra det du ska, men ändå missunnar du mig.
Ner på mikronivå, såren som ligger i mig, tillhör inte den här kroppen, och samtidigt så ekar det i mig, ditt uppdrag.
Hur ska jag orka, hur ska jag klara detta, när världen Sverige står still i sin enfaldighet och dumhet. Hur ska jag kunna stå stadigt när förgiftade pilar skickas från de som är min familj. Själsfamilj dessutom.
Hade du inte sår som skulle tas om hand, blåste jag inte på dina sår, och hjälpte dig att stå upp?
Syster hur tänkte du?
Susanna du är hållen, du är älskad, ja jag vet men varför måste jag gå igenom allt detta och ändå stå?
Styrkan i mig vet att imorgon är en ny dag, men en liten stund måste jag stanna här.
Min son dog, fattar du, han dog, för att du skulle vakna, inte bara jag, utan hela den galaktiska värld som väntar på att jag ska ta mig ur och hitta min värdighet.
Men du tog bort det, med din klumpighet, du sänkte det jag bar på. Och jag älskar dig, älskar dig så otroligt mycket, för jag vet att därframme kommer du förstå.
Mamma varför, pappa varför?
Var det för att göra mig stark?
Varför var det ingen som visade mig vägen, varför slogs jag blodig i längtan att en hand skulle ta i min?
Varför tog du det som inte var ditt, slet ut allting jag hade och sparkade mig till marken?
Vågar jag släppa ut detta? Vågar jag visa min sårbarhet? Varför ställer jag frågan, när jag visade hela världen mina nakna bröst.
Varför är jag onormal? Varför?
Susanna
Jag älskar och högaktar dig. All kärlek och styrkekra mar till dig.
Åh fina jag älskar dig syster.