Alla dessa mänskliga känslor, som en Avatar inte känner igen.
Jag har arbetat sedan 7/6 2018 med att försöka förstå, varför min son dog? Att vi tillsammans tog detta uppdrag, som ett bidrag till att väcka världen.
Under den här tiden har jag sörjt min son, accepterat att han har dött, och förstått att jag har fött min egen tvillingsjäl.
Jag har gjort allt som man har bett mig om, jag har skrivit en bok, jag har hjälpt så otroligt många människor att hitta hem, jag har lyft och jag har burit.
Jag har transformerats och åter transformeras för att förstå, varför min son dog?
Jag har låtit änglar kasta mig hit och dit i information, gudar och gudinnor, andra entiteter, från olika planeter, komma med information som ska ut.
Jag har lämnat ut hela mitt liv, jag har gråtit på Youtube, och jag har livrädd hållit i meditation för 260 människor.
Jag har lärt mig att älska, en människa som jag inte kände igår, och jag har lärt mig släppa människor, för att jag har tillit till allt man säger till mig.
Inte en gång har jag gått ifrån det som har sagts till mig.
Men igår fick människan Susanna NOG för vem är jag?
Jag har gått från att förstå att allting är så mycket större, en vad min lilla människa någonsin har förstått.
Jag har gått från att vara absolut ingenting, nersparkad långt ner i skorna, mamma till ett barn, med samhällets alla problem. Med smärta och drogproblematik, till att få vetskap att han bar på aspekten Jesus. Jag var alltså mamma till Jesus i 24 år?
Sen när jag fick vetskapen om att jag inte alls var Jesus mamma, Jag bar på aspekten Maria Magdalena.
Så nu har jag inte bara fött min tvillingsjäl, jag har varit tillsammans med min tvillingsjäl, älskat och fött barn, som världen inte vet om. Och fortfarande varför dog min son?
Ärkeängeln Gabriel, kom in i mig och förklarade jag är du. Och allting ramlade ner och jag förstod att jag talat med mig själv precis i hela mitt liv, jag hade ett namn, en bild, och namnet var Gabriel, ängeln som bor i mig, som älskar och lever, trängde bort alla mina mänskliga känslor. Jag kände av all kärlek från alla mina aspekter och jag förstod inte att människan, Susanna, är här för att läka sin blodslinje.
Jag rasar i avgrunden när jag ser och förstår allting som är runt omkring mig, alla människor. Alla aspekter, Mitt minne blandar en sådan otrolig smärta i allt det som jag är här och läka, för alla mina aspekters skull, för min blodslinje, för mitt barn. Och världen hänger över mina axlar, och ser på när jag bit för bit lägger pussel, med minnen som jag får tillbaka ifrån Maria Magdalena hur hon levt det exakta livet som jag gör nu, hur hon i all sin smärta klarade av att fortsätta efter hennes livs kärlek lämnat.
Joakim var min livskärlek på så många sätt. Jag visste att han endast var till låns, och att hans liv var förutbestämt. Han räddade mitt liv på så många sätt. Han bar min smärta och jordens. Han fick mig att se allt det jag har sett nu, och förstå.
Jag kan se in i framtiden, jag kan se rakt in och säga vad du har skrivit på. Jag kan se flera tidslinjer, men dina guider väljer alltid det din själ har bestämt. Men det är människan i dig, som bestämmer om du ska komma dit.
Jag har sett mina gåvor, och jag förstår dem. Och nu förstår jag varför min son dog. Han skulle lära mig att bli människa. Han skulle lära mig alla känslor. Han skulle lära mig inte bara smärta, utan förlåtelse, förståelse och fullständig acceptans.
Jag har fått gått igenom alla stadier av hur det är att vara människa. Jag har klätt av mig totalt naken och erkänt, jag är avundsjuk. Jag är avundsjuk på alla min son åker runt till. Och jag är så trött på att få veta hur bra han är. Jag är också bra. Jag fick verkligen möta den delen av mig själv, den egoistiska människan som samtidigt, stolt över sitt barn, samtidigt imponerad, men skitförbannad, varför har du inte lämnat den här informationen tidigare? Så arg, så förtvivlad, så sviken och så in i Norden ledsen.
Jag har låtit allt gå igenom mig och till sist så ringde jag ett samtal. Jag mäktade inte med allt som gick igenom min kropp. Alla människor som jag älskar, människor som jag ser vilka de är, i historian. Jag ser vem som var Maria Magdalenas mor, Josef, Marias Mamma, Marias syster, Vem barnen var, Vilka apostlarna var. Jag ser alla människor runt omkring mig, min familj, hur vi var på olika sidor. Och hur vi då som nu slet med att se svek, otro, lögner, jag ser precis allt.
Och en liten flicka, i rosa klänning som inte förstår, vad människor egentligen säger.
En liten flicka med rosa klänning, som gråter och skriker hallå jag då, Susanna, Mitt namn är Susanna kan ni se mig. För Ärkeänglar, änglar och aspekter har inte berättat sanningen. Den var jag inte redo för och nu håller den på att landa.
Sanningen om vem jag är, för jag vet inte det. Mitt liv har hållit mig ifrån sanningen. Från det att jag andades mitt första andetag. Sanningen om människans egen kapacitet.
Jag har närts med samhällets inprogrammeringar och det har tagit mig
2 år
10 månader
4 veckor
6 dagar
Att vakna handlar om att förstå, acceptera och landa i den mänskliga kroppen. Med alla känslor oavsett.
Jag tampas med en flicka, en kvinna och en man, en mamma och en väldig massa känslor.
Jag tampas med min blodslinje och förstå det Maria Magdalena gjorde.
Hon fortsatte rakt fram. Och hon tog aldrig reda på sorgen. För hon kunde aldrig tala med Jesus. Han besökte henne men han nådde inte fram. Hon var arg, förtvivlad och fick inte kunde inte, visa att hon bar på en sorg.
Hon talade om honom, hon spred hans ord, hon flydde långt ifrån händelsernas centrum. Och hon lämnade sina barn, sina nära och bar sitt minne, sin längtan och förtvivlan. Hon längtade hem efter att åter få känna sig hemma. Och hade inte förstått det jag förstår idag.
Jag har slitit med oss båda, för att vi ska förstå att vi aldrig någonsin kan äga en annan själ. Jag har fått möta svartsjukans mörka hål, för att släppa och se den äkta kärleken komma igenom från så många håll.
Jag har vågat höra min röst höra min ilska, jag har låtit flickan med rosa klänning, äta en fantastisk frukost, jag har fått säga högt att jag ville att något, någon skulle vara mitt.
Och igår bad jag hela universum att släppa mig för att jag behövde vara människa.
För en stund behövde jag låta allt gå igenom mig, i allt jag får veta. Jag behövde lyfta upp Susanna, och jag behövde en stund få vara arg. Jag har gråtit sedan i fredags, för jag förstår vad jag skulle lära mig, och jag läker med aspekter av dessa själar, och låter dem hålla om mig.
Jag får vara liten, och jag får ha min rosa klänning, jag får berätta hur jag har känt det, och varför ingen någonsin lyssnar på mig.
Jag har varit uppe i himlen och behövde hållas om att båda mina föräldrar, jag behövde få skrika att de övergivit, att det inte älskat. Jag behövde få säga att jag är arg, på änglar, på Jesus och Maria, för jag behövde förstå att jag är lika mycket värd.
Och då kom Joakim, han lärde mig att ingen någonsin kan äga något, han lärde mig att någon annan hade älskat honom som son, i ett annat liv, jag behövde förstå att jag var arg på hans liv, på allt som någonsin varit. Och jag behövde förstå att jag måste tänka på mig själv ibland.
Jag har fått lära mig att allt inte är som någon av oss tror. Att illusionen fullständigt brister, och att mör ka makter har hållit mig ifrån sanningen.
Hur de har gjort och fortsätter göra, hur människor sväljs i att försöka hitta ett drägligt liv.
Det tog mig all den här tiden att förstå att det är ok att känna, att skrika till främmande människor, att vara arg och frustrerad, och att någon ändå håller om.
Vi matas så vi aldrig får känna känslor, och när vi känner känslor, när vi talar om att vi är ledsna, då får vi antidepressiva, för det är fel på serotoninhalten.
Vi får piller ifrån smärtan, det fick jag vid diagnosen fibromyalgi, Men smärtan var ju mina känslor. Men på med ett lock, i åtta år. Nu är jag igångsatt, och jag förstår att alla känslor inte är mina.
Jag renar, åt Jesus, Maria, Åt Joakim Åt alla aspekter som bor runt mig i mig, och jag förstår vad dessa har burit på. Jag arbetar på det som Joakim kände, svek ifrån alla utom sin mamma. Jag kände hur han kände när han förstod, när han lämnade. Hur han visste och ingenting fick säga.
Och jag förstår att nu blir min bok så mycket annorlunda en den skulle ha blivit.
Så människan Susanna, är under transformation. Hon förstår hur samhällets pelare är uppbyggda, och hur det håller fast att tro på allt som sägs. Att kollektivets tankar, sprids.
Så idag gjorde mannen i mig frukost, till min inre prinsessa, och kvinnan i mig, dukade och dekorerade till sin inre prinsessa.
Sen fick jag berätta för min mamma och pappa vad jag kände, för de satt framför mig, inte från det här livet men från ett helt annat, för där satt Josef och Marias mamma. Jag lät dem veta vad jag kände och hur jag mådde, för människan i mig kan inte förstå. Och jag fick kärlek som den lilla flickan i rosa klänning så väl behövde, och nu kan jag hålla om mig själv.
Jag förstod kärleken, jag förstod älska, och jag förstod alltet. Jag förstod en enda, och jag förstod jag är.
Sann anda
Dina starka ord berör mig…Jag är också inne i starka transformationsprocesser❤🙏❤
fina. kram
Tack finaste du. kram