Samtal med mitt absolut högsta jag som håller på att intregreras

Egot som får dyka upp från ingenstans när man sitter i ett litet torp mitt ute i skogen, är oväntat o tippat och det far hit och dit, som en karusell utan stop.

Ibland är det rent lyriskt och gå i en förtrollad skog, som stegvis växer till någonting som inte fanns där, dagen innan jag gick där.

Det finns ingenting som stör oss mig och Helén, lugnet ligger så fint över vårt Knytt bo.

Det är just nu lite ovanliga energier, kom ihåg att vi aldrig tidigare varit i det här, i detta liv. Och ibland är det tvära kast i allting som händer, och inom dig så skriker människan, hjälp, stop stanna inte så fort. Men anden i dig, hen manar dig att komma fram.

Det blir en balansgång utan dess like. Och där du kanske aldrig tidigare behövt lägga ditt ego där hamnar fokus nu.

Jag ber människor ställa mig frågor av flera olika anledningar, en är att när frågor ställs, då kommer direkt ett svar. Jag lämnar ut det svaret som kommer, och sedan släpper jag. ibland är frågorna till mig och jag behöver veta svaren, då blir jag ledd mot frågor som jag behöver, jag litar på hela processen att svar kommer.

Ibland kommer svaret direkt till dem som ställt frågan, det rinner ner ett svar och allt är som det ska. Det är inte alltid det jag säger är enkelt för mig, men det är mottagaren som bestämmer hur han eller hon tolkar. Ibland behövs en stund för att mottagaren verkligen ska kunna få in det information jag lämnat, för då har hen kanske själv hittat lugnet i sig, och ger sig själv tillåtelse att allting ramlar ner.

Men ibland tar det lite tid. Jag kan aktivera, ta bort och verkligen hjälpa till att påskynda din process, men bara för att jag gör något, så innebär inte det att det blir som det ska, om du inte gör ditt arbete.

I varje utvecklingsfas som du gör, så kommer nya aktiveringar, och nya förståelser.

Jag fick frågan, varför ser jag inget, eller hör som alla andra gör? Och svaret kom direkt, men det kom även andra svar på flera frågor, som i slutändan gör att det blir förståeligt.

Jag blir åter igen påmind om hur många inprogrammeringar och blockeringar som vi burit i oändligt med tid. Hur det 3 dimensionella tröga energierna har fått oss att krympa och försvinna, Jag skulle vilja säga att, alla som är i uppvaknandet, har genomgått traumatiska, hemska upplevelser. I barndom, ungdom eller i äldre ålder.

Genom alla dessa åldrar så har programmeringarna skapats, och allting började på Atlantis. Vi har programmeringar för skam, skuld, dömande, för att inte räcka till, för att inte vara nog, för allt som innehåller inte framför, så sitter en inprogrammering.

Vi har ett kollektiv av högkänsliga som utvecklat att ta in allt i sig själva. Här har vi all smärta som plockats upp i fibromyalgi och annat som utvecklats av att inte kunna förmedla de inre smärtorna som burits på. Människor som gömt allt långt in i sitt innersta rum, där kappsäcken av alla trauman tillslut nå sin bristningsgräns. Smärtbanorna går bärsärk i hela den mänskliga kroppen, och allting gör ont.

Detta var vad jag bar på fram till min sons död. Jag hade så ont i min själ att den fysiska kroppen bar allt det jag hade, och mitt sinne var helt avstängt.

Jag åt starka mediciner för jag orkade inte vara närvarande i min kropp. Jag blev buren dessa år av himlens alla änglar, de har visat mig hur de arbetar hur det låter mänskor som verkligen har till uppgift att klara av sin uppgift, får dessa svårigheter, men jag är inte ensam, alla ni som läser det här sitter med trasig barndom, ungdom och nu idag. Ni sitter med sår, med ensamhet och med rädsla för allt som händer. Men vi är tillsammans på väg att läka alla sår som vi någonsin burit på. Sår som finns under alla skal och all längtan. Som nu får sträcka ut sig fullt med att egot får tid att titta ut, du förbereder för framtiden som kommer. lyckas du stå i attraktionslagen, Quantum energin och tro på magi som kommer ifrån älvor.

Eller kommer den mänskliga hjärnan ta över för att du åter ska krossas och allt ska bli sådär som du blivit lärd.

Att du inte var någonting, och inte dög. Varför ska du kunna göra det omöjliga som ingen Facebookgrupp tidigare gjort. Varför? Egot slår, du duger inte, inget du kommer göra kommer vara tillräckligt, du kan inte du orkar inte, du vill inte.

Varför skulle någon tro på mig, eller vilja höra mig? Den lilla människan Susanna som faktiskt aldrig trott sig vara någonting. Som precis som alla andra varit liten och krälat på marken efter slag av olika mått. Varför skulle jag vara något? Offret i mig gör sig till känna, det går som ett piskrapp, så slår hon några slag på mig. Och ytterligare lager bränner av. Så att nya kan komma fram.

Jag fryser och svettas om vart annat för allting går så otroligt fort.

Jag hör alla krav som susar runt mig som gjorde att jag en gång inte orkade. Då var jag också så snäll, jag ville finnas för alla. Och jag var överallt tills jag brakade.

När krav kommer på mig så stänger jag ner. Men ingen annan en jag skapar dessa krav. Dessa hinder, som krav innebär. För mig blir krav kaos, därför är jag så tacksam för alla de som finns för mig, ingen nämnd och ingen glömd.

När jag förstod vad jag skulle göra så hörde jag, MOD, mamma. Det var Joakim som påminde mig om att mod bor inom mig, han förklarade att det skulle komma finnas de som var arga, de som vart ledsna och som vart besvikna.

De som ville så av längtan vakna men som behövde hjälp som jag kunde ge, jag gick igenom det, träffade de som jag inte kunde hjälpa. Jag träffade så trasiga människor som fastnat långt ner i sitt självhat, i sitt ego som höll dem fångar. Jag försökte hela, tala och mötas. Jag försökte hålla om men ingenting hjälpte.
Jag var tvungen att släppa själv när jag insåg att det här låg över mitt huvud. Över det jag klarade. Jag kom fram till att det enda som kan göra, att allt det jag gör fungerar, är att var och en förstår det egna  arbete.

Jag har gått en sådan lång väg och snubblat så många gånger, jag var livrädd när jag skulle starta YouTube, livrädd när jag skulle göra min första live sändning. Jag skakade i hela min kropp och tänkte att så många skulle se mig prata nonsens. Att så många skulle se mig falla bak, eller att min kropp inte ville lyda mig.

Jag gick ut med hela mig själv totalt orädd men livrädd. Inte en gång ifrågasatte jag allt, men jag var lite skakig, vad skulle världen tycka? Vad skulle världen tro? Var de redo för att någon kommer och faktiskt är det hon säger sig vara, är hon här för att världen Sverige ska ha en möjlighet att lysas upp. Naturligtvis är det inte så, vi är här tillsammans för det. Någon väckte mig i mitt uppdrag, och jag hoppas kunna väcka dig i ditt uppdrag. Men hur din själ bestämt är svårt att säga, blockeringar som att jag inte ser, blir självupplevda profetior. Någonstans i barndom stängdes det ner, någonstans i rädsla för att du såg men ingen verkade se. Någonstans vart du skrämd och är idag inprogrammerad med den rädslan.

Allt ifrån att du är inlärd med att hundar är farliga särskilt schäfrar som i mitt fall. Att man är en dålig mamma om man inte orkar, eller som i mitt fall, jag är en dålig mamma som hade en son, som använde heroin och dog. Det finns mammor och pappor som får veta att deras barn har dött, som inte haft en aning om att deras barn ens missbrukat droger. Det har dolts för föräldrarna, och ibland kan tecken ha synts, men vi känner inte alltid igen. Och vi har inte lärt oss fullt ur att gå på intuition.

Där skammen och skulden dyker upp efteråt, där självhatet dyker upp och tar fram ändå mer av skuld, varför såg vi inte? Varför gjorde vi inget? Varför? och åter? varför. Självförebråelsen får flytta in.

Små saker som droppades på dig i barndomen, innan du hade fullt språk. När du låg stilla och utan mänskliga ord kunde se alla änglar du hade omkring dig, du kunde se älvor som flög och allt var lugnt och tryggt.

Det du såg när vi kallade det magknip, när du gavs  droppar var alla varningar du sände ut. Varningar om att din mamma åt saker som gjorde att ditt system inte kunde ta emot. Ditt kristallina ljus som kom med dig. Men inte enligt läkarvetenskapen som kallade det kolik. Ett barn som längtade hem och som verkligen ville visa att det fanns något mer, kanske något som behövde extra uppmärksamhet. Våra barn märktes redan på bb, blodprover togs, för att förvaras, till vadå. Personnummer gavs om du är pojke eller flicka, och vilket år, sedan din alldeles speciella siffra som talar om exakt vilket nummer du var den dagen och var, allting går att spåras bakåt. Jag vill be er som fött barn på senare ålder att titta om det är några av siffrorna i ert barns sista personnummer som klingar med er?

Sådana här tankar flyger omkring i mitt huvud även om jag sitter långt ut i skogen, jag får in allt som jag någonsin burit på. Alla föreställningar jag har om människor, är detta verkligen sant?

En obalans i dessa nya ovana energier, där vi ska lämna alla gamla föreställningar, allt som är rädslobaserat. Duger jag? Kommer någon bli arg? Jag får lära mig att samtala med min själ för att hitta den inre balansen. Men är det lätt? Nej det är en ständig påminnelse i alla moment som genomförs.

Det är en tanke bakom varje handling. Och varje gång jag skriver eller lägger ut något så värderar min hjärna per automatik, hur kommer detta att tas emot. Hur är det kodat så att det kan finnas saker som varje läsare behöver?

Jag ser inte heller, jag kan förnimma svaga färgskiftningar, Jag ser fotografier i mitt huvud, jag hör energiskiftningar på de som kommer igenom. Jag har lärt mig och tränat att förstå Min son, Jesus, Maria Magdalena och jag börjar få ordning på ärkeänglarna. Mitt ego hoppar in när det blir för krångligt och försöker styra, det går inte jag vare sig kan eller vill begränsa det som ska komma. Så jag har på riktigt varje dag sedan jag började sända för så många, gått igenom varje smärtsam känsla, av förnedring och att bli bortgjord. Jag har sett mig som tonåring som i skam blev lämnad för att hon var för konstig. Jag har sett mig övergiven som så många gånger av falska vänner som jag gjort så mycket för. Jag fick jobba med allt inom mig, och lärdomen fortsätter varje dag. Jag är van att vara annorlunda.

Jag har fått lära mig sätta gränser, för mig själv och för andra. Sätta regler för hur jag vill ha det i min bubbla. Gränser för att nå den inre friden.

Det tog ett tag att höra hennes röst, att skilja på arg och att kommunicera. Att skilja på att skrika ut sin ilska och att verkligen kunna säga det jag bar på inom mig. Det var år av medberoende till min son som jag fick lyfta fram. Det var vrede och ilska över hur hans sjukdom fått ta så otroligt mycket lidande ifrån så många. Hur hans värk, smärta hade gjort hela vår familj sjuk. Jag har fått stått och skrika ut min smärta och vrede i skogen, till alla väsen. För att lämna av mig dömandet av mig själv och honom. Jag har i verkligheten fått se, att allt blivit som det skulle. Men axlarna har behövt sjunka ner.

Jag hör mig själv tydligt och klart, hur jag visar att det finns något som jag behöver höra ifrån mig själv. Något jag inte velat se, velat förstå får sakta sjunka in i mitt medvetande. Rösten är så klar.

Jag har förstått att vi läker varandra i varje liten handling som jag har gjort efter att han har lämnat. Plåster som satts på en läckande ryggsäck har fått komma ut, fått kärlek och omsorg och kunna släppas.

Jag är så tacksam för min resa och för allt som sker omkring mig. För alla lärdomar för de som kommer och det som har varit. Jag kan inte hjälpa alla men jag kan hjälpa så många som vill. Som vill med hela sitt hjärta som är villiga att lägga ner arbete och verkligen hitta det inre jaget.

För när själen får ramla ner, finns ingen egoism. Det finns lugn och stillhet. Och det susar i öronen av änglamusik. Du ler för friden sprider sig ut i varenda liten muskel och cell. Kärleken som bränner i dig är din och endast din egen. Det är självkärlek och självkänsla. Något som du inte känt kanske aldrig någonsin i detta liv. Där du förstår allting som går att förstås, där du förstår att allt blir som det ska, när det blir vad det blir.

Andas djupt ner i dina lungor och vet att änglarna är här. Att alla stödjer dig på din resa. Tro på det du ser, hör eller inbillar dig. För jag är övertygad om att du som inte ser eller hör, faktiskt hör mycket. Men omedveten om din egen fantasi, och din förmåga att vara i dig själv, har du extremt svårt att tror att du skulle kunna kanalisera, sätt dig med penna och papper och börja berätta en saga för dig själv om älvor, knytt och andra små varelser. Låt kreativiteten flöda ifrån pennan.

För alldeles för en stund sedan vart jag utkastad av en Alv, Gnomer, små tomtar  ifrån min vedbod. Jag klev in och en konstig känsla klev över mig. istället för att håret stod upp, stod huden upp. Och jag hörde, UT.

Jag försökte titta om jag såg något, det fanns en spegel som jag kunde se bakom ryggen, men ingenting.

 

Jag gick tillbaka till huset och fick se hur bilder skickades till mig, det var bilder på toker, och butter det var bilder på något jag inte tror jag sett förut. Med myndig stämma hörde jag, Alver är inte hanar till älvor. Jag har trott det hela tiden, jag vet inte jag är bebis, jag går staplande steg som alla andra. Han skratta så att han tjöt, och sen allvarlig igen, så att jag verkligen kunde förstå att detta behöver komma ut. Så alver är inga hanar till älvor. Nu vet vi det. De är ett annat viktigt väldigt viktigt skogsväsen. Det finns många viktiga som delar på den uppgiften, skriv det. Den lilla alven som jag har här han vill verkligen säga något, han heter Halvstadt, Han har tydligen varit med mig ett tag, jag har varit på besök i Halmstad och vet att några följde med därifrån. Han är här för att skapa lite ordning även för alverna, som är vakna sedan länge.

Lite tips                                   

Ta en promenad och prata med dem ute i skogen, lär dig leka som barn, du döljer för dig själv genom att tro en föreställning. Du stängde ner och det är dags att vakna. Det är dags att leka och att fantisera så där som de sa nej till, barbie och Ken kom, allt vart vuxet och allt vart stort. Det kom krav med åldern och inte ska man leka.

Det är dags att du tar fram dina troll som du gömt i garderoben, eller bokmärken med prinsessor älvor och glitter. Ta fram allt det som du gömt i ditt innersta väsen och lev ut dina drömmar. Eller ut och köp till dina barn, leta på loppmarknad eller tradera och hitta de där gamla glittriga bokmärkena. Byt bilder med dina barnbarn, vi har glömt bort hur vi gjorde när vi var små, internet och allt på tv har kommit i mellan. Låt barnen vila och börja samla på dessa saker igen, håll deras minnen levande tidigt.

Ibland kommer verkligheten ikapp och du tvingas ändå till det du vet, men tiden emellan blir mindre och mindre.

Så inga ursäkter jag är vad jag är, och jag är här. Jag är perfekt i min skapares ögon. Jag har skapats utifrån en perfekt mall. Jag bestämmer själv min själsutveckling. Jag bestämmer själv mitt liv.

Och ansvar det gäller alla i varje andetag och varje steg som tas, eget ansvar.

Det var en som ringde mig här om dagen som var lite upprörd. Hen var så arg så jag fick bli hens sopkorg, vi hade ingen tid bokad, jag råkade bara ha en möjlighet att ta samtalet. Klockan var sent på kvällen, och jag bad hen andas. Jag talade om att det inte var ok att ringa mig och vara arg, jag har inte gjort något fel. Det var så mycket som kom så jag bad hen att lugna ner sig lite. Hen sa, så får inte du säga som healer. Men det får jag visst, och i det här fallet var jag Susanna, privat personen Susanna, som tog av min tid för att hjälpa, För jag förstod att det var viktigt i samma sekund som jag såg hens namn. Ibland pratar jag med några eller någon, och då är det i egenskap av att jag är Susanna, och då är jag endast det. Och jag ringer eller svarar för att det finns en länkning mellan oss, som jag behöver hämta hem. Jag är tacksam för denna lärdom, för en älskad själ som fick mig att ta mig själv på allvar. Som fick mig att höra vad som var ok, och kunde sätta egenkärlek och respekt för mig själv. Och även för själen som kom med läxan. Vi är så vana i våra mönster att det krävs starka ögon,  och  röst att säga ifrån.

Jag Är Susanna, och jag är på riktigt. Jag är en människa ängel och starseed, jag är allt det där och lite till. Men just precis nu håller jag på att lära känna den jag i verkligheten är och behöver därför att sätta gränser för mig själv. Så om jag inte svarar dig direkt, så kanske behöver jag tänka på frågan, eller så behöver jag vila precis när frågan kom. Svaren kommer. Men under tiden så läs gärna det jag skriver, för jag försöker få ut så att alla svar på frågorna kommer samtidigt.

Kanske är jag på väg att bli en tant som gömmer sig i skogen med övertygelse att jag är en älva själv, ja jag är redan där, jag har redan sett mig själv som både älva och alv, Jag förstår att den lilla som kom idag är en liten guide och att jag behöver stå i min övertygelse, så det är nog bäst att jag blir kvar ett tag i skogen.

Andlig ego död

Kontentan på all den här informationen ifrån mig själv, är att själen går igenom sin egen död nu, egot ska bli vän och veta sin plats, inprogrammeringar ska studsa bort, och nya omprogrammeringar om vilka fantastiska skapelser vi i verkligheten är, ska fram. Att vi kan skapa vårt nya liv och framtid, och att vi samtidigt vågar stå i vår sanning och ljus. Så egots död och skulden och skammen är på väg att att Surrendor.

Ödmjukheten att kunna lämna vidare, att kunna få allting läst, att andra får hjälp till förståelse för hur svårt det kan vara att stå i den egna kraften. VI lär oss av varandra. Att inte låta egot kliva över och att din personlighet tippar åt fel håll. Ja jag vet allt det där men jag skulle aldrig, fungerar inte. Tankarna fungerar som vågskål till att du ska känna in med hjärta och intuition vad som är sanning och vad som är inprogrammering.

Det här var allt om min dag. Och det jag läst utav frågor som kommer ifrån andra människor.

Jag är

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *