Det händer att jag träffar människor som inte vet om att jag förlorat ett barn. Jag kan se exakt vad som händer i det som jag berättar för dom. Jag kan se hur det ryser ifrån deras innersta och mardrömmen som för mig är sann, bara vill rinna ur deras kroppar.
För den rysningen som jag ser är den jag känner hela tiden. Jag har lite mer koll på min kropp nu två år senare, men ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle känna min kropp.
När ett barn dör gör det ont precis överallt, samtidigt som alla känslor som du har lämnar din kropp. Hjärna och hjärta delas upp, för det går inte att ta in att någon säger, ja din son är död.
Alla delar är utanför dig själv, och det är svårt att få hjärnan att förstå att benen måste stå. Det som tidigare varit självklart, är inte det. Och nu måste man börja fundera på hur man går igen. Benen är lika lämnade som armar och resten av kroppen. Och ingen kan förklara för dig vad det är som händer.
I Sverige talar vi inte om döden, vi skjuter den ifrån oss och låtsas att den inte finns. Det finns ingen som kan ta emot oss när du faller, och falla är exakt det man gör.
När min son dog så tog jag examen en vecka efter att han dog. Jag gick och hämtade examensbeviset och visste någonstans att han var med, idag är jag förvånad att bena höll mig uppe.
Jag började arbeta 3 månader efter att min son lämnat världen. Jag var i en sådan kärleksbliss, jag hade ju förstått allting, jag såg människor med helt nya ögon och där jag befann mig, var det kärlek och ljus. Jag arbetade under fem månader på en skola, och sakta började jag se hur illusionen bar upp alla människor. Jag började se att ingenting fungerade längre, det var trasiga barn, trasiga vuxna och en trasig miljö.
Det gjorde så ont i mig att jag rasade. Jag blev liggande och kom inte upp. Under den här tiden hade jag försökt sörja min son, arbeta och mitt dygn var inte endast 24 timmar. Utan jag satt i telefonen den övriga tiden och försökte hjälpa människor. Samtidigt som jag skrev på vår bok. Och bloggade, utan att tjäna en enda krona.
Det gick en lång tid i detta tills en dag, då det inte gick längre. Jag förstod att jag var trasig. Att allt mitt läkande jag hade gjort, hade kommit ikapp. Under flera år, hade jag gått till en psykolog, och jag förstod där och då, att jag parallellt med att arbeta på mina sår under detta liv, även arbetat med olika inkarnationer. Jag hade aldrig klarat mig om det jag inte gjort exakt det arbetet.
Men nu stod jag här, nu stod jag och trampade och visste inte vart jag skulle ta vägen. Hon som var inom mig var helt ny.
Hon såg allt det som ögonen tidigare inte sett, alla känslor låg i mig och bara väntade på en reaktion. Jag hade jobbat under hela min utbildning till socialpedagog, och hur mycket jag en älskar att arbeta med människor så gick det inte längre.
Hon som är jag såg människorna bakom människorna, såg allting som inte fungerar, och där stod jag.
Att förklara för läkare, psykologer, arbetsförmedling, sjukkassa, att jag är frisk, men inne i mig så går jag sönder. Jag har kontakt med min son, och jag ser saker på ett helt nytt sätt. Jag är social och jag älskar att gå i möten med människor som är som mig. Men jag kan inte längre gå ut och låtsas. Jag kan inte möta energier som är negativa, och de är så många. Jag vill, men jag klarar det inte. Jag har försökt tro mig. Högkänslig och klarempat gör att det går inte vara i den miljön.
Och ingen kan förklara eller försöka förstå vad det är jag säger. Jag såg hur allting runt omkring mig rasade. Ekonomin som är den starkaste ångesten, som jag höll i så hårt och betalade varje liten räkning. Helt plötsligt gick det inte längre. Jag såg och kände skräck under alla dessa månader tills jag tittade på allting som hände, kom till ett enda beslut. Detta går inte längre.
Jag kan inte utsätta mig för detta mer. Efter att ha tagit det beslutet kände jag hur mina lungor fylldes med nu luft.
Detta system som vi har haft fram till idag, fungerar för några få, och dessa sitter på mer pengar en vad de någonsin kan göra av med.
Det finns ingenting som skrämmer mig något mer. Det finns ingen som kan göra mig någonsin, för jag äger mig själv. Jag ser och förstår att det är alla vi som sliter, som jagar som har panik som måste släppa. Vi behöver ställa oss i tillit annars kommer vi aldrig dit. Systemet som inte fungerar måste krascha som min älskade son säger till mig.
Och här är jag nu. Jag ser hur fel det är. Hur svenska regeringen lånar ut pengar till andra länder, till eu och här hemma så går vi på knäna. Våra gamla och våra barn allting dras in. Hur människors företag går i konkurs. Hur människor som mig förstår att nu räcker det.
Så hur mycket mer ska du ta innan du har fått nog? Hur många fler steg ska din kropp ta innan du förstår att du är här för någonting helt annat?
Sat nam
Åh, Susanna!
Vilken resa!
Vilka insikter!
Ja, systemet, som vi lurats att tro, ”nät-verket”, som skulle skydda oss, har tunnats ut. Maskorna har blivit så stora, att väldigt få ”fångas in” och räddas numera.
Ja, systemet måste krascha och ge utrymme för det nya.
Så svårt att släppa alla ”skyldigheter”, alla ”måsten”.
Vilket klarsyn du förmedlar!
Vilket mod du besitter!
🌟💕🌟💞🌟💗🌟💞🌟💕🌟