Klippa band

I uppstigningens branta backar försvinner många människor. Människor som du stod nära en gång, anhöriga eller familj. Vänner och bekanta.  En dag så är de inte längre där. Den hand du höll så hårt i glider sakta bort ifrån dig.

Det är inte farligt men visst känns det i det ömmande hjärtat som bankar innanför din huds väggar. Kanske är det så att det är dags att förstå att du gör den här resan helt själv. Du klev ner för att klara av det och motgångarna bygger i ditt innersta rum så att du kan lyfta.

Den kärlek du har känt för alla dessa människor tar inte slut för att de längre inte har en närvaro i ditt liv. De har sin resa och så måste det få vara. Jag vet inte hur många tårar jag har spillt på människor som har försvunnit?

Det kommer in nya men de kan aldrig ta de som lämnats plats. Förut skulle jag ha haft hål i mitt hjärta men nu så lossar jag handen som jag höll i, med kärlek och släpper iväg. Det går inte att hålla fast i någon som inte vill. DU kanske inte vill men håller envist kvar för att inte drabbas av ensamhet. Men ensamhet är en illusion och du är aldrig någonsin ensam på livets väg.

Ord som du tidigare hållit i släpper du ut nu då det känns i hela ditt innersta att du inte längre kan hålla i dem. Människor vill inte se eller höra allting har sin tid.

När min Joakim dog så stod jag och såg hur en efter en försvann. Det gjorde ont. Människor som jag känt i hela mitt vuxna liv klarade inte av att se sorgens ansikte som flyttat in hos mig. Men idag kan jag se resan som även de gör. Även om jag förstår separationen så sliter det i mig.

Kanske ska jag sätta mig på en öde ö och andas ljus och luft och slippa känna det som händer i mig varje gång en människa försvinner? Men det är det vi behöver lära oss. Separationens och illusionens luftslott som har byggts upp runt omkring oss.

Gång på gång känner jag inom mig det stora sveket i att inte kunna stå kvar med människor. Är det mig det är fel? Jag måste titta på mig själv när det är så många som lämnar. Det gör mig stark att veta att jag kan stå kvar i den smärtan som det innebär att bli lämnad.

Jag kan känna en bris av min son när han sveper in och säger att han är nära. Det finns ingenting eller någonting, eller en enda människa jämföra sig med den smärtan.

Det kommer in människor som stannar en blinkning och sen försvinner. Tanken att där framme är allt som det ska, känns helt plötsligt fattig och sorgsen.

Övergivenheten slukar upp allting som bor i mig, när jag bara vill sträcka ut handen och dra igenom min sons hår. Det går inte, men han kan göra det på mig.

Det kommer försvinna människor. Människor som inte förstår dig, eller håller med dig. Människor som tycker du förändrats och som ser dig som om du förlorat förståndet. Det kommer finnas andliga människor som du trodde du stod nära som även de försvinner, för att gå på sin stig.

Jag har hållit i alldeles för länge, försökt att anpassa mig och fastnat i ett vakuum av känslor när jag ser dem lämna. Det är mycket känslor som jag behöver deala med. Endast jag kan omfamna den känslan. Vi går från dualitet till singularitet en enda ska vi bli, människor har lång väg att gå.

Vi går på denna väg i uppstigningen för att läka alla trauman, för att se alla de sår som vi tagit med oss i olika inkarnationer. Jag börjar bli ganska övertygad om vad som är mitt att lära i detta liv. Gång på gång har jag blivit övergiven genom mina steg på jorden. I oändligt med liv har jag sett hur den ena efter den andra försvinner. Och jag kan inte längre hålla i.

Det gör ont det värker så långt in i mitt hjärta när jag känner detta. Mitt hjärta som står vidöppet som i sin naivitet släppt in så många som nu bara försvinner framför mig.

Det är inte lätt att stå stadigt då och hålla i sig i sig själv. VI vill passa in, vi vill bli älskade. Det är en falsk kärlek som inte bygger på villkor för att hålla kvar det som annars kan gå förlorat.

Jag hör min son viska till mig – Mamma du klarar detta, du kan se igenom och förstå vad du behöver lära dig.

Jag ser och jag förstår, och det är nu jag stänger mitt hjärta.

Jag har frigjort mig och tackat i det högsta ljuset för alla lärdomar jag fått av dessa människor, men behöver nog lite mer dagar för att kunna sörja de som fortfarande går på jorden.

Det är inte lätt att vara människa, du kan inte göra mer en att försöka.
Det är sådana energier som kommer in nu, de sveper igenom och renar och rensar det som nu ska bort. Jag tackar i tacksamhet och ser hur det ena kontraktet efter det andra löses upp.

För vi gick ihop och bestämde detta tillsammans. Alla som du vandrar med tillhör ditt livs kontrakt och kärleken kommer aldrig försvinna även om det känns så i denna illusion. Det brister i mig när jag ser dessa kontrakt upplösas. En sorg som inte går att förklara.

Jag föddes på den här jorden naken och i en kall miljö. Jag försökte värma mig längst vägen i alla dessa möten. Gång på gång förstår jag att jag behöver se mig själv i första rummet.

Du får det du behöver gå igenom och tills du förstått så kommer det läggas på dig. Tänk vilken kärlek det innebär att skära av dessa band.

Jag blundar en stund för att försöka förstå allt det som händer.

Att inse att gå in i sig själv är inte lätt när det stormar utanför dörren av känslor.

Att förstå och inse att den smärtan du känner är något att vara tacksam för kan ta lite tid. Det finns en mening bortom allt du ser och de sista stegen kanske jag behöver ta själv. För hur det en är, så känner jag en enorm kärlek och respekt för mig själv.

Tack alla ni som var en stund. Jag älskar er nu och för alltid.

Sat nam Susanna