När min son dog så vaknade ett minne i mig. Det fanns i mig att det måste betyda något. Det var inte en tanke som växte, det var en tanke som redan fanns där.
Vi föräldrar som går igenom det här genomför bland det svåraste man kan göra i uppstigningen. Vi får lära oss om separation som inte finns och den är inte alltid så enkel.
Vi ska samtidigt som vi är en del av det som sker ute i världen ta hand om sorg och saknad. Det är en sådan extrem tyngd i oss, och ibland rasar vi ner för att bli liggande.
Vi vet ingenting om sorg och saknad. Samhället tror sig veta det. Man har fem steg som man ska gå igenom, och sen vips så ska man vara redo att leva ett helt och fullt liv igen.
Jag har frågad samtliga läkare och psykologer som jag träffat om de faktiskt har en aning om vad de säger? Du måste gå igenom sorgens fem steg, inrepeterat och utnött.
För hur kan man egentligen uttala sig om något som man inte varit med om själv? Jag gissar att det är ett gäng halvgalna, psykologer som hittat på, vad de tycks ha sett. Men de kommer aldrig någonsin förstå vad det innebär att gå igenom det själv.
Det finns en ilska i det här, därför att livet kastas omkull. DU måste börja om på nytt. Och det som tidigare fungerat, kommer aldrig någonsin fungera igen. Det gör även att det blir så svårt att göra sig förstådd ute i samhället, för skörheten i oss föräldrar är total. Och vi kan inte längre ta in, vardagliga saker som tidigare fungerade.
Jag tänker på alla de som förlorat barn genom olika tidsepoker, de visste inte om några fem steg. Då var man tvungen att resa på sig och jobba dagen efter, kanske skaffades barn lite snabbare, för att ersätta det som gått förlorat. Men det går inte att ersätta ett barn med ett annat, aldrig någonsin.
Men att vakna andligt har fått mig att förstå en helt annan sanning. Nämligen sanningen om att det inte existerar någon separation.
Så som andligt uppvaknad mamma, pendlar jag mellan fullständigt kärleksrus till allt och alla, till att ibland lägga mig ner och skrika. För att några minuter senare vara inne i ett livligt samtal med min son som lämnat planeten jorden.
Det finns föräldrar som lägger sig ner, som efter år inte kommit någonstans, sitter fast i bitterheten och saknaden. Jag önskar så att dessa föräldrar fick känna det som jag gör. Närvaron av min son är den som får mig att vara med i uppstigningen.
När min son dog så bestämde jag mig för att hedra både hans och mitt liv som jag har här på jorden. Jag beslöt mig för att han inte skulle ha gått förgäves. När han dessutom berättade för mig att detta var något vi kommit överens om tillsammans, så kunde jag resa på mig lite mer.
Vi har levt liv tillsammans där jag faktiskt har tagit mitt liv, när han dog. Han var då min make. Jag kastas ibland in i den där maktlösa känslan, där ingen botten finns och där allting slukar mig. Men det finns ett leende i mitt hjärta, som han alltid kommer åt.
Jag saknar att hålla om honom, att låta hans stora varma armar hålla i mig och bara få känna hans kind, under min hand.
Jag har fått gått igenom hela mitt liv, under två år. Fått lyft på varje liten sten, sett allt mörker och alla saker som jag gjort. Det har inte alltid varit lätt. Men jag kan förstå varför det har varit tvunget. Det gör ont att tänka på saker som kunde ha varit, därför så har jag hela tiden undvikit det.
I min kontakt så har det hela tiden varit en utveckling. Jag har fått saker berättat för mig som många andra inte kanske har. Det gör att jag faktiskt är helt unik i min kunskap där jag befinner mig. Men lite ensam. Jag tänker på alla medier som jag möter, som inte alls har den informationen som jag har. Ibland möts jag av ilska från dessa.
Det är en skillnad att vara andlig och medial en att endast vara medial. Alla har sina trappsteg, så det är nog lite enklare att förkasta den informationen som givits till mig.
Det blir ju inte enklare av att vi är tvillingsjälar. Den smärtan gör så mycket ondare än något annat. Men den är även så mycket kärlek. Kärlek som aldrig någonsin tar slut. Jag har slutat lyssna på människor som säger, nej så kan det inte vara. Jag inser att den information som de har är sanning för dem, och så släpper jag det.
Det finns ett band emellan oss som är även läkande. Och en tillit att en dag kommer vi vara tillsammans igen. Min son har berättat för mig att i nästa liv som vi går ner i, när jorden är förändrad och vi klivit in fullt i 5 D då kommer vi leva tillsammans fullt ut. Jag ser fram emot det, men först ska jag vila några hundra år. Men det säger han även, att det inte kommer behövas.
Sorg programmet är det svåraste som man som själ kan göra. När jag frågar honom hur det är möjligt, det är ju otroligt korkat att gå med på något sådant här, helt frivilligt. Då säger han att själar tänker inte så, vi ser det hela från ett helt annat perspektiv. Konsekvenserna räknar vi aldrig med.
Det är väl korkat egentligen, men det finns en otrolig styrka och tillit i det också. Mamman i mig saknar så hårt och stundtals bedövande. Men jag är så otroligt tacksam för att jag äger styrkan att stå kvar.
När jag har gått igenom mitt liv, så har jag varit fylld av skam, skuld och andra inprogrammeringar. Men nu är dessa släppta. Jag står i mig själv och behöver inte längre titta tillbaka på gamla handlingar och gamla mönster. Jag är en ny Susanna som står på fast mark och bara väntar tills detta skifte är klart.
Det är som att den kvinnan inte längre finns med mig. Hon lämnade tillsammans med Joakim och ut har det kommit en helt ny kvinna.
Jag kommer göra min son och tvillingsjäl stolt, det finns inget annat alternativ. Och en dag ska jag stå på estraden och skrika ut så världen får veta, DET FINNS INGEN SEPARATION, DU ÄR LURAD.
Sat nam Susanna