Att vara i ett andligt uppvaknande och utveckling gör att du hela tiden behöver titta på ditt liv. Du behöver vända och vrida på varenda liten känsla som du bär på. Många gånger så är dina hemligheter så hemliga att du själv inte vill se dem. Det blir för smärtsamt.
Människor som står och tittar på utifrån har ingen aning om vad du känner inom dig, det kanske inte syns och du blir så småning om proffs för att lura dig själv.
Men när du är i uppstigningen behöver du lyfta på varenda liten känsla, leta i ditt innersta och verkligen förstå att det är det som du ska göra. Du behöver gå igenom all den skammen du känner och ta itu med det innersta du bär på.
Jag har arbetat otroligt mycket med mig själv sedan min son dog. Jag har gått in i varje liten del och hittar saker som jag förlänge sedan trodde var borta.
När jag gick in i väggen 2008 så följde år av skam, skuld och hemligheter. Jag rasade ner så väldigt, och hade en olidlig smärta i min kropp. Jag fick tabletter. I alla dess sorter och mängder. Mellan 2008-2018 åt jag så starka tabletter att jag var fullständigt frånvarande i mig själv. Det var endast den närmsta familjen som visste om det här, ibland inte änns dem.
Jag dolde det så kraftigt, och hade hela tiden en plan så att ingen kunde veta. Jag fick diagnosen fibromylargi och så starka opiater så jag blev beroende på ingen tid alls. Det var som karameller. Jag gick ständigt i ett rus. Jag hade grov ångest och fick stark antideppresiv tablett, sömnmedicin för att sova och så höll mina dygn på.
Jag försökte sluta några gånger men kroppen skakade så till den milda grad att jag knappt kunde andas.
När min son dog fick jag starkt lugnande utskrivet som jag intog under de första veckorna, men när vi började närma oss begravningen kände jag att det här höll inte. Jag var domnad i hela min kropp och började längta ut ur det jag kände. I och med att min kost ändrades så ändrades så mycket i mig att jag gick till läkaren.
Jag sa att jag vill inte längre äta dessa tabletter. Jag vill känna. Jag vill känna varje liten del av den smärtan som finns i mitt hjärta och jag vill sluta nu.
Läkaren sa att det var omöjligt, jag behövde trappa ner under lång tid annars kunde jag bli sjuk. Men jag kände i hela mitt system att jag inte skulle ta något mer.
Så jag slutade från den ena dagen till den andra. Jag la allt åt sidan och bestämde mig för att jag var frisk, inga biverkningar kom upp överhuvdtaget. Jag pratade med min kropp, sa att jag förstod att själen värkte och att vi tillsammans skulle klara det. Jag bad min son och mina änglar om hjälp.
Jag upptäckte att jag sov som en sten utan någon som helst tablett. Och det som var mest fantastiskt var att jag inte hade ont någonstans i hela min kropp. All den fysiska smärtan hade suttit i mitt psyke, och när jag bestämde själv så var allt borta.
Jag kunde andas och jag kände att min hjärna blev klar.
Läkaren skakade på huvudet, hur kunde detta vara möjligt?
Jag har förklarat hur jag gjort, men fortfarande bemöts jag av läkare som tror att jag gjort något annat. Men de håller med om att det är fantastiskt.
Det kan inte finnas några mer hemligheter i mitt liv, dit vi är på väg ska vi vara så rena att där inte finns något annat en det du är just i detta nu.
Jag berättar det här för att få världen att förstå att vi alla går med skam och skuld, men det är därför vi är här. Det är inget farligt med att visa sig själv, blotta sina hemligheter och visa världen sitt hjärta.
Jag älskar mig själv varje liten del, villkorslöst. Och om någon dömer mig säger det mer om dem en om mig.
Alla människor bär på sår. VI bär på ångest och räddsla. Inprogrameringar som vi fått av oss själva, Det är dags att lyfta på locket och häva ångesten och räddslan. Vi är här för att göra det och vi behöver förstå att vi är långt ifrån ensamma att gå med dessa hemligheter.
Jag har varit i det svartaste hålet, i den mörkaste natten. Där har jag lämnat delar av mig själv, som jag nu har hämtat. Jag har lyft bort dimman och ser ljuset som jag bär på. Där finns ingen skam eller skuld. Där finns den renaste kärleken som jag har i mitt hjärta.
Sat nam Susanna