Tårar

[et_pb_section admin_label=”section”]
[et_pb_row admin_label=”row”]
[et_pb_column type=”4_4″][et_pb_text admin_label=”Text”]

Vissa dagar är svåra. Det är som om hjärtat brister gång på gång. Ibland glömmer jag bort att min älskade son inte finns längre, korta sekunder av glömska. Det är för att han ständigt går vid min sida.

Men så kommer jag på det och då faller jag så hårt. Jag är en andlig själ som lever ett mänskligt liv. Jag vet vem jag är och var ifrån jag kommer. Men ibland så tar människohjärnan över den tar över allting annat och då blir det svårt.

Det är som gråt kan samlas hur mycket som helst i min kropp. Sen bara väller det ut, helt okontrollerat. Det spelar ingen roll var jag är när det händer, det bara kommer. Och jag bryr mig inte. För om jag vill gråta då är det precis det jag gör. Jag brukar tänka att jag skulle kunna samla ihop alla tårar i en hink. Men det skulle nog inte räcka med det.

Det är tryggt att känna det jag gör, det är tryggt att höra och att veta att vi är så nära. Men det är hemskt att inte kunna hålla om, krama hårt och känna lukten av den man hållit så nära.

Jag kan känna när han klappar mig, hur han tar sin hand och drar över min kind. Det går som små blixtar över hela min kind. Jag hör honom hur han säger att jag är trygg och att han älskar mig. Men jag kan inte sträcka ut min hand och känna på hans kind.

Men det är människan i mig som har denna längtan. Den andliga själen i mig är lycklig för att min älskade son får vila i sin trasiga kropp. Att han är där kärlek och ljus endast råder, och fullständig frid. Det skulle jag aldrig vilja ta ifrån honom.

Ett hjärta kan innehålla otroligt mycket kärlek om vi ger det tillåtelse. Mitt hjärta nästan tar över hela min kropp ibland. Det finns så mycket kärlek som ges ut. Ju mer du ger bort ju mer får du tillbaka. Det sinar aldrig ur den brunnen. Mitt hjärta har varit stängt i oändliga tider. Men nu är det öppet och mottagligt. Jag tänker mer med min hjärta en vad jag gör med min hjärna.

Det är svårt att stå upp när man egentligen bara vill ligga ner och slippa tänka. Men det som kommer behöver man stå i. Det är en livsläxa i sig. Jag vet att vi kommit överens om det här och att det inte finns något annat allternativ en att stå kvar i det.

Det är bara att följa vågorna när de kommer och sveper in, just idag känns det som om jag ligger på vågens topp. Att i samma sekund den sveper mot klippkanten kastas jag upp igen. Jag känner hur varje klippa slår i min kropp och den är alldeles mör, men det är ingenting jag kan göra. Vi är andliga själar i en fysisk kropp och vi har en människohjärna och det är så här det fungerar.

Men mitt hjärta tillhör min universiella själ och det är därför det är så stort.

Sat nam Susanna

 [/et_pb_text][/et_pb_column]
[/et_pb_row]
[/et_pb_section]

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *