Jag har funderat ganska mycket på när människor säger att saker och ting är rättvist eller orättvist. Jag förstår inte riktigt vad det betyder. Jag vet att jag direkt efter min son hade farit upp så tyckte jag att allt var orättvist. Varför hade jag fått så otroligt mycket skit i mitt liv och hur rättvist var det att förlora sitt barn?
Men med det jag vet nu så kan jag inte använda dessa ord. Jag vet att vi bestämde långt innan jag startade detta liv hur det skulle se ut och att det var något som vi visste skulle bli tvunget att klara. Då har jag ju valt det själv och det är varken rättvist eller orättvist det bara är.
Jag möter människor som ser sitt liv som orättvist, vare sig det gäller kärlek, barn eller arbete så pratas det om orättvist. Man lägger skulden utanför sig själv, för att slippa ta ansvar för det som händer. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Vill egentligen bara ruska om och skrika – men du har ju valt att få dessa erfarenheter själv.
Det är oerhört svårt att förklara för en del att ansvaret ligger hos dem själva. Man kan skylla ett helt liv på andra sådant som ligger utanför sig själv, men i slutändan behöver man ta ansvar för hur man vill ha sitt liv. Jag kan välja att skylla på Gud fader och hela världen, men faktum kvarstår min son har lämnat denna värld och det är varken rättvist eller orättvist det bara är som det är.
Det är oerhört plågsamt ibland att stå i det här som jag gör. Med den fullkomliga vetenskapen om att han finns så nära men att han är tillräckligt långt borta för att jag varken ska kunna se eller röra honom. Det är det valet vi har gjort tillsammans hur ska jag kunna lägga det på någon annan?
Jag frågar alltid när jag hör detta är du andlig? För du står mitt emot en person som faktiskt har gått igenom det värsta som kan hända en människas liv, och du skyller på att ditt liv är orättvist. Jag får alltid svaret, jag tror på något men vet inte vad. I samma sekund som jag insåg att vi är så mycket mer och att jag insåg att den enda som kan klara detta som är nu är jag så släppte all skuld som jag la utom mig. Det är mitt ansvar att leva det här livet och verkligen leva det även om jag vissa stunder eller dagar ligger fullständigt nere för räkning.
Jag tänker att du som säger så har inte sett igenom illusionen. Vi har så länge lagt skuld på samhället, vissa människor som skulle kunna säga mer en vi om våra egna liv, men det är ju endast en illusion. Vi som är vakna ser igenom det och bara väntar på att resten ska göra det. När man sätter på sig den mjuka offerkoftan och skyller alla sina omständigheter utom sig tar man inte vidare ansvar över sitt eget liv. Jag tänker inte vara kvar här i min saknad och längtan och bara andas, jag vägrar att sitta och höra hur man nedvärderar sig själv så mycket så att man pratar om att det är orättvist. Du har ansvar över dig själv oavsett vad som händer. Du behöver inte tro eller tycka som mig men tänk efter en liten kort stund på vad du säger.
Jag är trygg i min övertygelse att allt kommer få sin förklaring. Jag vet så väl varför jag behöver vara kvar här och leva tills det är dags att jag ska gå.
Jag bad min son här i helgen om en sak. Jag stod i duschen och var så förtvivlat ledsen när jag hörde honom. Ok du som läser tänker väl stod han där medans jag duschade? Nej inte riktigt.
Han har själv förklarat för mig att ibland är han närvarande när han känner att hans närvaro är nödvändig för att jag behöver det. Men ibland pratar vi bara telepatiskt med varandra. Hur som helst när jag klev ur duschen och var klädd, så tänkte jag meditera en stund. Jag hade bett honom om att visa mig en enda sak som jag inte sett tidigare och berätta något för mig som kunde förklara att jag faktiskt ska uthärda det här just nu.
Han kom nästan direkt med mitt ljus, och en stund låg vi och vilade i vårt gemensamma själsljus det är en oerhörd frid som sänker sig igenom hela mig när det sker. Känns lite som sockerdricka i vissa delar av min kropp och det är en fullständig närvaro. Han visade mig till en värld som var så otroligt vacker och jag fann mig själv stående bredvid honom men inte som hans skal såg ut i detta liv, utan det var ett helt annat utseende, men jag visste att det var han.
Han förklarade att det här är det livet vi kommer ha tillsammans när vi går ner efter vila. Han visade mig en sådan perfekt värld med så ren natur och luft. Sådan grönska och sådan himmel med vårt hem som stod på en äng. Han sa att här kommer vi vara dem som det är meningen att vi ska vara och det här är något du inte vetat om för det här är framtiden.
Efter att han visat mig och förklarat att vi kommer leva vårt liv i full vetenskap om vilka vi är så lämnade han mig med ett sådant lugn som kändes i hela mig. Ljuset låg jag kvar i och förstod att det här var viktigt för att jag skulle kunna lämna mina tankar om rättvisa eller orättvisa. Det är så det helt enkelt är. Vi är eviga och vi är alla gudomliga vi väljer om vi vill vidare och leva som det är meningen att vi ska göra. Utan att kämpa varje eviga dag med att vara arga och ledsna. Besvikna och känna som om livet svikit oss.
Jag förstår att det kommer ta många år innan vi är där, jag ska ju hinna vila en stund också. Men att bara veta detta gör att jag känner att jag nog klarar lite till. För det sa han också. Att han stigit nu till en helt annan dimension och om jag ska kunna följa med dit så behöver jag klara av det här livet som är nu.
Sat Nam Susanna