Innan jag vaknade var jag väldigt rädd för att gå in i möten med nya människor. Även om jag är väldigt social och de som möter mig trodde att jag är världens tuffaste tjej, så fanns där en osäkerhet om att jag inte dög till någonting.
Jag var inte lika bra, inte lika snygg och inte lika duktig. Jag skulle aldrig drömt om att våga delta i någonting utan att ha en trygghet med mig som jag kunde gömma mig bakom. Jag ville ha en kontroll i varje möte, utan det så klev jag in i en roll som var så utmattande att jag föll nästan ihop efteråt.
I snart 54 år har jag spelat ett spel, varit en så bra skådespelare att jag kunnat vinna en Oscar, ingen har någonsin känt mig allra minst jag själv. Jag har befunnit mig i situationer där jag har mått så fruktansvärt dåligt, och bara velat springa, men ändå stått kvar. I samtal där jag spelat min roll så väl att folk verkligen trott att de som de ser är jag. Vi får samma bild i huvudet av det vi ger andra, och det är svårt att hitta den du verkligen vill vara när du redan i en annan människas ögon är något du inte är.
En kvinna som var den totala motsatsen till vad och vem jag varit. Att säga nej har alltid varit en av mina akilleshälar. Jag kan ha stått i ett samtal och känt i hela min kropp att här vill jag inte vara, det här vill jag inte höra. Men ändå har jag stått kvar, lyssnat och sagt saker som jag ångrat så i mig efteråt.
När jag började vakna så mötte en helt ny kvinna mig i badrumsspegeln.
En modig kvinna som vågade säga nej, som vågade gråta och göra det när det bara kom. En kvinna som sa ifrån när hon hörde att man pratade illa om någon i hennes närhet. Och att det möttes med respekt. Det är läskigt, det är så främmande när du tar det i din mun och säger, jag vill inte höra. Eller går därifrån.
När du är med andra får du så mycket styrka och ljus som du kan ta med dig i de mötena. För det är att leva i din sanning.Vi kan inte vara mer en den vi är, om vi försöker vara andra till lags kommer vi aldrig hitta vårt inre ljus. Det är läskigt och säga jag är andlig iallafall i början. Men nu står jag stadigt även när det blåser omkring mig. Du lever ditt liv, dina val, ditt och endast ditt. Du är här för din skull, här för att du vill ha erfarenheter just ifrån där du är nu. Att säga ifrån när du behöver, när någon trampar på dig eller kränker dig är din fulla rätt. Men man måste jobba med det hela tiden. Jag möter mindre och mindre av intolerans men det finns där och jag är beredd.
Nu är jag den jag vill visa utåt, och jag gömmer mig aldrig mer. Jag lever och andas i min andlighet och jag är stolt över den jag är varje dag. Jag vill att varje sak som kommer ur min mun är kärlek och glädje. När man kliver ut på sin resa så möts man av mycket människor som har åsikter om de val som man gör. Man blir utskälld, och påhoppad fast att de ber dig om hjälp. Men jag lämnar det jag går inte in i diskussioner. Visst gör det ont när folk blir arga men det är deras val. Att befinna sig en värld som är så uppdelad som den vi är i just nu gör ibland ont.
Du kommer bli av med människor. Med familj, vänner och även dina barn ibland. Och det är tufft, men jag vill vara i en värld där jag ser kärlek och där jag känner kärlek. Min familj är inte där jag är. Jag var den första som vaknade efter att min son gått över. Förklaringen var att vi faktiskt kommit överens om det och att han visade mig. Det är ibland så svårt och jag känner mig totalt utanför. Vi har valt de människorna vi lever med, det betyder inte att det alltid kommer vara så. Det är oxå en del av resan, att våga bryta upp.
Jag förlorade kontakten med mina vuxna barn i våras, det var oxå då jag började sätta ner foten. Men då visste jag inte att det skulle leda till att kontakten bröts totalt. Jag har varit arg, och ledsen. Men nu vet jag att de har sina beslut att ta och att deras val ligger i deras händer. Mina vuxna barn har delat min resa och jag vet att de var två av de barnen jag inte kunde rädda på Atlantis. Jag har sett hur vi tillsammans bestämde att vi skulle ta itu med det som vi inte klarat av i andra inkarnationer. Jag är fullständigt övertygad om att vi kommer förenas i detta liv, men att allt har sin tid och att det finns en orsak till det.
Vi kan inte jaga människor som inte vill se, alla ser när det blir dags. Jag skickar kärlek till mina barn varje dag, jag vet att deras bror är där och hjälper till så att de får frid. Jag har lärt mig att förstå att vi alla har tagit valet innan och att det inte spelar någon roll vad någon annan säger eller gör.
Det är svårt att bryta upp från årtusenden med invanda vanor. Och det är du som måste gå över regnbågsbron för och komma dit du ska. Bort från drama och bort ifrån sorg. Bort från negativitet och hat.
På andra sidan bron står min son och ler, han säger att jag är på väg. Att jag ska vara stark när det känns som svårast. Att jag ska sträcka på mig och att vi alltid kommer finnas och vara tillsammans många flera gånger. Hur kan jag inte tro på det?
Kärlek och ljus ??❤❤??