Rädslor

Alla människor går omkring och har rädslor i sig. Jag har varit rädd för så mycket och kämpat så med att vara som alla andra.

Alla gör det men ingen erkänner det,  vi kämpar så med att passa in att vi förlorar oss själva.  När min son gick över och jag fick tillbaka min Gudstro, och mitt eget ljus så släppte jag alla mina rädslor.

Jag erkände mig besegrad och la över hela mitt liv i det med trygghet.  Jag sitter inne på alla svar själv och får ständigt nya. Allt sitter i ditt eget hjärta och när du släpper blockeringarna och tillåter ren kärlek strömma in så släpper också rädslan.

Vi går omkring dagligen och hyser agg till människor som sagt eller gjort något dumt,  vi är arga på oss själva för att vi slåss med vårt ego.  Det gör att vi låser oss och känner ingen frid någonstans.

Jag bara släppte, det finns inget att vara rädd för.  Men det finns något att förlita sig på.  Något stort och  vackert,  som vi en gång upplevt och som vi nu är på väg att hitta igen. De gånger jag har slagits mot tvivel på vad jag kan, vad jag ser eller får till mig. Är de gånger som mitt ego försöker tränga sig igenom.

Men genom att släppa dessa och förlåta mig själv och andra så blir jag starkare och starkare i mitt hjärta. Ibland poppar det upp minnen från när jag var liten, saker jag trodde var bearbetade.  Innan jag förstod att det är en del emot att bli hel att vi alla håller på att rensa förstod jag inte varför det kom upp till ytan.

Jag har tidigare i mitt liv kommit på saker som jag gjort eller sagt, men ryst när jag tänkt på dem och kastat dem åt sidan.
När jag var liten stal jag ett troll av en skolkamrat, när man kom på mig, vilket man gjorde ganska fort fick jag skämmas så. Jag lämnade tillbaka det där trollet i stor skam. Inför alla mina skolkamrater gick jag med nedsänkt huvud. Mest för att de kommit på mig skämdes jag.

Härom dagen kom det minnet tillbaka, jag kunde känna hur generad och skamlig jag kände mig sådär som man gör när man är 9 år. Men jag gick in i känslan, sa att jag var ledsen, och bad mig själv om förlåtelse. Sen sa jag tack.  Då släppte det.

Alla de här små sakerna måste vi ta tag i, oavsett storleken är det något du egentligen gjort mot dig själv. Jag tror inte för en sekund att hon som blev av med trollet kommer ihåg det men jag kommer ihåg och nu är det borta.

Jag var så arg på så många och sa så mycket elaka saker, jag behöver inte ringa runt till alla och säga förlåt men jag behöver be mig själv om förlåtelse för det för att kunna släppa.

Jag levde med en livslögn i 20 år, jag ljög för mig själv och för min man och för människor i min omgivning, en dag satt jag och pratade med en vän när jag kom på lögnen,  och kände så djupt i mitt innersta att nu gick det inte längre. Jag behövde säga det högt och erkänna för mig själv och för de jag ljugit för att jag var en annan,  som inte kunde se lögnen i ansiktet.

Det fick bära eller brista om de gick var jag beredd att stå kvar med mig själv jag kunde inte bara vara tyst längre och lura mig själv.  Ljuga för  att jag inget sa, och jag använde mig utav att jag ville skydda motparten mot sorg och vrede och att bli ledsen. Men det var mig själv jag försökt skydda i alla år. Jag var rädd för att bli övergiven.

Men jag hade ju övergivit mig själv i lögnen och hon som jag är.   Jag satte mig ner med den jag behövde tala med och berättade,  jag bad inte om förlåtelse för vad jag gjort utan förlåtelse för att jag inte sagt sanningen och bestämt hur motparten skulle ta det.

Jag har ingen rätt att bestämma hur någon annans känslor ska vara det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att vara sann mot mig själv och att stå upp för att vara sanning.

Jag grät för att jag gjort illa mig själv och ljugit så länge i förnekelse över vad jag faktiskt gjort. Den som jag ljugit för står kvar och ser att jag faktiskt uppriktigt inte är den människan längre. Jag la allt på bordet och vägrar att vara där något mer jag vägrar vara en person som bara ska passa in när jag duger så fullkomligt perfekt som jag är .

Det är mänskligt att fela, vi har varit i mörker så länge att det är svårt att hitta ut, små barn ljuger utan att veta varför, därför de ser hur de vuxna gör.

Det blir en frihet i hjärtat. Jag var beredd på att stå själv jag släppte all rädsla om att bli dömd jag hade ju redan dömt mig själv. Jag trodde att om jag glömde det jag gjort så försvann det. Men det går inte om du ska vara i ljuset, min transformation är total.  Det finns inte många som känner igen det de ser framför sig när de träffar mig.  Det går inte att vara den jag en gång varit. Jag är en annan.

Jag är godhet, jag är kärlek och jag är ljus. Men man måste jobba med sig själv hela tiden. Att släppa egot är det svåraste man kan göra och det är ett ständigt kämpande inom oss och utanför när vi träffar andra människor som ibland är väldigt arga. Då får man skilja på människan och handlingen man får förlåta den som är dum men jag säger till innan att nu räcker det. Sen släpper jag.

Ingen får trampa på dig ingen får trycka ner dig för att du är du.  Jag har träffat så mycket människor som inte gått i samma skor som vi som har barn på andra sidan. Och de kan omöjligt förstå, de säger klumpiga saker och beter sig konstigt ibland. Men förlåt dem släpp dem och gå vidare, fastna inte du,  bestämmer själv vad du tycker är rätt för dig.

Och sluta be om ursäkt det finns ingen du behöver be om ursäkt för dina tankar mer en dig själv. Vi kan bara öppna våra hjärtan och ge kärlek även till människor som inte förtjänar det. Vi är ju alla ett även om inte alla har vaknat och är där vi är så vet vi vilka vi är. Döm ingen då dömer du dig själv.

Kärlek och ljus ❤❤❤??❤❤❤

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *